Assault on Precinct 13: Special Edition (DVD) - dvdforum.nu

Hitta bästa pris på:

Attack mot polisstation 13 (Assault on Precinct 13)

från 49.00

“In my situation, days are like women - each ones so damn precious, but they all end up leaving you”

Tre fångar, en familjefar som precis dödat en man, en ny polis på sitt första uppdrag. En polisstation som är på väg att läggas ner och ghettots största gäng som omringar stationen och söker hämnd. Välkommen till polisstation 13. Även Region 2-utgåvan finns recenserad på dvdforum.nu.

Filmen
Slummen härskar i stadsdelen Anderson, någonstans i Los Angeles. Ett område helt utan hopp, ett område som till och med polisen överger. Polisdistrikt 13 ska placeras i ett, får vi anta, lugnare område. Hit kommer Ethan Bishop på sitt första uppdrag som patrullerande polis. Hans uppgift är att ta hand om byggnaden under dess sista kväll, något som troligen ska ägnas åt att berätta för folk var den nya polisstationen ligger och vad den har för telefonnummer. Riktigt så lugn blir inte kvällen.

In på stationen stapplar en man som är totalt utmattad, helt bortom vett och sans. Det enda som de i polisstationen får ur honom är han har skjutit någon. Den han refererar till var en av gängledarna i området, och gänget tänker utkräva sin hämnd på förövaren och de som skyddar honom.

Om ni tycker att ni känner igen upplägget i denna film så är ni inte helt fel ute. Carpenter är förtjust i dels Western-filmer och dels hela principen av belägring. Filmer som Rio Bravo tillsammans med Night Of The Living Dead har helt klart legat till grund för den här, i grunden, mycket enkla historia. Men det är med enkla medel som Carpenter kan bygga upp de mest spännande filmerna. Tänk bara vad han kunde göra med en lätt galen man i en William Shatner-mask i Halloween.

Bild
Hur beskriver man bildens kvalitet utan att det blir kliché? Okej, det går inte… här kommer det: för att vara en lågbudgetfilm från 1976 så ser bilden riktigt bra ut. Den anamorfiska överföringen är bra gjord och väldigt lite skador syns (dyker upp runt omkring en trekvart in i filmen, men försvinner snabbt). Grynighet förekommer, framför allt vid utomhusscener dagtid men det är inget som stör. Tvärtom, det adderar till den råa, nära känslan som filmen besitter. Svärtan håller sig fint i nattscenerna, mer svart än grått. Färgerna är dämpade, lite åt det bleka hållet (orsaken ligger troligen i åldern på negativen och på budgeten), så det uppstår inga färgblödningar över huvud taget. Bitraten för filmen ligger på 6.52 Mbit/s, vilket inte är särskilt förvånande i och med att man har så mycket nattscener.

Jag har inte haft region 2-versionen att jämföra med (till exempel lågbudgetversionen vi har i Sverige), men att döma av recensionen ser den långt ifrån såhär bra ut. Tumme upp blir betyget.

Ljud
Filmen presenteras med två ljudspår, dels det ”riktiga” spåret och dels ett separat musikspår. Filmen spelades in i mono, vilket återspeglas av det engelska ljudspåret. En vanlig uppfattning/erfarenhet av monospår är att de saknar upplösning i den nedre delen av frekvensskalan. Dock fick jag ändra uppfattning, här tyckte jag att ljudspåret höll väl så hög klass; fast och snärtig bas, fylligt mellanregister och en diskant som höll sig inom sina ramar och aldrig blev skrikig.

Som jag nämnt tidigare i recensionerna av The Fog och Prince of Darkness så är det Carpenter som gör musiken till de flesta av sina filmer. Detta soundtrack är inget undantag, dock har han tagit Tommy Lee Wallace (som bl. a. ligger bakom produktionsdesignen och specialeffekterna) till sin hjälp här. John Carpenter använder sig uteslutande av elektroniska instrument, och stilen är väldigt ren. En enkel trumrytm och en syntslinga är huvudingredienserna, ibland ackompanjerat av en melankolisk harmoni, är det tema som genomsyrar filmen. Det kan dröja bra länge innan den dyker upp i ljudspåret på DVD:n men väntan är väl värd. Ett bra exempel på hur man bygger upp stämningsfull musik med små medel.

Extramaterial
Assault on Precinct 13 är en Special Edition, och som sådan är den klart godkänd, men det känns som om något saknas. I och för sig så är detta en av Carpenters första filmer och lägg till det faktum att den nästan är 30 år gammal, men trots allt så känns den lätt andefattig. Vi börjar med det matnyttigaste, kommentarspåret. Denna gång får Carpenter bära ansvaret att hålla igång snacket alldeles ensam och det är inte helt lätt. Antingen har han inte sett filmen på länge eller så är det helt enkelt svårt att prata konstant i 90 minuter, för det blir tyst under delar av spåret. Trots detta får vi ändå ut en del information, som till exempel Carpenters redan nämnda värme för Western-filmer och hur han upplever filmen som sin ”ungdom”, att den skulle se klart annorlunda ut om han skulle göra om den idag. Special Edition innebär också minst en trailer, vilket vi får. Trailern är anamorfisk, men repad och med färger som är hårt urblekta och går mot det lila hållet. Inget man kanske ska fästa någon större vikt gentemot, vi kan vara nöjda att den är med som ett extra supplement. Längden på trailern är strax över två minuter.

Härnäst följer två stycken ljudspår för radio, speltiden är runt trettio sekunder för båda. Samtidigt som ljudet spelas upp visas en av postrarna för filmen vilket är en trevlig touch. Vi får med en intervju också med Carpenter, inspelad på Egyptian Theater i januari 2002. Här besvarar han, tillsammans med John Stoker (polisen Ethan Bishop i filmen), publikens frågor om inspelningen och om erfarenheter han skaffat sig. Här får man se bra exempel på hur avspänd Carpenter är i publika sammanhang och hur han får sitt arbete att låta så enkelt. Mannen har en humor som visar på en klar självdistans, vilket gör hela intervjun mycket sympatisk (han är medveten om att man i USA ser honom som en lodis, ”bum”, till exempel). Intervjun varar i 23 minuter. Sist finns ett bildgalleri med exempel från bildmanus och manus. En del bildtexter förklarar vad vi ser (”Lunch on the freeway”, hela teamet äter lunch vid motorvägen. Vem sa att det var glamoröst i Hollywood?), både framför och bakom kameran. Samtidigt som bilderna visas spelas bitar av filmmusiken upp, en perfekt stämningshöjare. Bildspelet varar i 17 minuter och är ett helt spår, dvs. inga kapitelstopp eller hopp med piltangenterna på fjärrkontrollen.

Sammanfattning
Om nu någon har lurats tro att det här är en enkel film bara för att premissen är enkel, då har ni misstagit er grovt. Carpenter hanterar upplägget med en fingertoppskänsla som är ovanlig från så unga filmskapare (han var ung då, nu ser han ut som sina varelser från They Live). Här finns en fräschör och fart som fortfarande känns aktuell.

Även om man inte är så förtjust i Carpenters verk, eller i urbana thrillers så bör man ändå ge filmen en chans. Det är ett perfekt exempel på hur en film, liksom musiken (ja, jag ger mig inte förrän ni alla är fast i filmmusikträsket), skapas med mycket små medel. Små medel med stor anslagskraft. Tror ni mig inte, vänta tills glassbilsscenen…