Aliens - Återkomsten: Special Edition (DVD) - dvdforum.nu

Hitta bästa pris på:

Monsters Vs Aliens + Bob's Big Break 3d (DVD)

från 199.00

”We’re on an express elevator to hell… Going down!”

James Cameron är mannen som gjort sig känd för att leverera actionladdade filmer med otroliga specialeffekter. 1985 hade hans stjärna endast börja lysa, han hade en hit med The Terminator men var fortfarande ett oprövat namn. Allt detta ändrades med alla moderna actionfilmers moder, Aliens.

Filmen
Aliens har tidigare recenserats på dvdforum.nu i form av den gamla utgåvan och som del i den nya boxen (se längst ned på sidan för länkar), varpå jag endast tänker gå igenom mina reflektioner kring filmen som sådan.

Alien i all ära, men trots sin status som uppföljare räknar jag Aliens som en av de bästa actionfilmer som någonsin gjorts. James Cameron lyckas med konststycket att inte bara ta ett tema åt ett helt nytt håll utan också att överglänsa originalet i fråga om skräck och spänning. Likheterna med Alien finns här, om än i mindre mängd än man skulle tro om en uppföljare (och det menar jag på ett bra sätt). Filmen tar sig tid att presentera och utveckla karaktärerna, det inträder inga plötsliga personskiftningar i handlingen utan allt beteende uppfattas som tillhörande karaktärerna. I likhet med Alien finns också här en misstro och agg mot fadersfiguren (i flera skepnader: företaget, företagsrepresentanten, gruppledaren och så vidare), men samtidigt drar man det hela ett steg längre och introducerar den onda modersgestalten i form av aliendrottningen. Modersgestalten i Alien var huvuddatorn, den trygga källan till information som blev mer och mer fjärmad från besättningen ju längre tiden led. I Aliens är modersgestalten mer som en isdrottning från sagornas värld, kallt beräknande och som endast förstår maktens språk. Detta upplägg gör att vi som tittar är totalt utlämnade, vi har varken en far eller mor att söka skydd hos när de otäcka monstren kravlar ut från under sängen och garderoben och gör realitet av hoten som det viskas om när nattlampan släcks.

Filmen kommer i två utföranden; en bioversion samt en director’s cut, en regissörsvariant. Skillnaden mellan de två versionerna är 17 minuters speltid, däribland två mycket viktiga scener. Dels en scen om hur aliens kom i kontakt med kolonisatörerna samt en scen som på ett mycket bra och mänskligt sätt förklarar Ripleys (Sigourney Weaver) beskyddande attityd mot Newt (Carrie Henn). Övriga scener adderar inte så mycket till karaktärernas utveckling utan handlar mer om att öka spänningen och actioninnehållet i filmen. Jag anser att båda versionerna står mycket väl var för sig men att Camerons egen version är helt klart den bättre av de två. Med de nya scenerna på plats får filmen ytterligare skärpa, till exempel blir relationen soldater-civilister klart mer uppenbar och laddad i en scen när Hudson (Bill Paxton) på ett högst närgånget och aggressivt sätt skryter om soldaternas beväpning och kapacitet inför en lätt skygg Ripley. Cameron själv kallar den förlängda versionen för ”40 miles of bad road” (40 miles av dålig/jobbig väg) vilket är precis vad det är, vi tvingas vara med ännu längre med soldaterna i deras alltmer desperata kamp mot klockan och aliens.

Bild
I extramaterialet så beklagar sig James Cameron för en sekund och säger att han borde ha filmat Aliens i 2.35:1-format, och jag är benägen att hålla med. I sitt 1.85:1-format känns filmen visserligen ”tätt inpå”, men stilen i filmen antyder att den hade passat bättre i sin föregångares format. Rent tekniskt ser Aliens bra ut, detaljrikedomen är hög samtidigt som färgerna håller ihop fint. Jag inte såg någon tillstymmelse till skador på filmen eller större artefakter utom några smärre persienneffekter. Det som drar ner betyget bildmässigt sett är att en del scener, främst de som ingår i regissörens version, innehåller en hel del kornighet, men detta är något som den har gemensamt med den tidigare versionen av Aliens och som kan tillskrivas ursprungsmaterialet. På tal om förra utgåvan: överföringen är identisk, i direkt jämförelse såg jag ingen skillnad mellan de två versionerna, möjligen att den nyare versionen har blivit lite mer uppiffad inför den här releasen. Detta är inte direkt märkbart, framför allt är inte skillnaden så stor som till exempel mellan de båda Alien-utgåvorna. Bitraten för bioversionen ligger på 6.46 Mbit/s medan regissörsversionen ligger på 5.76 Mbit/s.

Ljud
Ljudet till en actionfilm ska understryka handlingen och förstärka de actionscener som finns för att göra upplevelsen än bättre för oss tittare. Ett dåligt mixat ljudspår har en förmåga att sänka de bästa av actionscener men det är inte något som man behöver oroa sig för på den här utgåvan. Det är endast ett ljudspår som följer med Aliens, ett Dolby Digital 5.1 som är remixat från det ursprungliga stereospåret. Som ljudspår till en actionfilm är det adekvat, man förstärker det kaos som en eldstrid innebär samtidigt som man ibland bara låter ett enda ljud existera för att på så sätt förstärka förväntanseffekten – och det fungerar. Vad jag framför allt gillar med ljudet är hur man har förpassat filmmusiken inte bara till fronthögtalarna utan även använt sig av surroundkanalerna för att öka på atmosfärkänslan. Ljudbilden som sådan är riktigt bra för en film som är gjord innan 5.1-revolutionen. Det enda klagomål som jag har på ljudspåret är att basen känns lite ihålig, nog för att det dundrar, men basen är inte särskilt dynamisk eller upplevs som snärtig. I slutändan är ändå ljudet tillräckligt bra för att förtjäna en åtta. Bitraten för det engelska ljudspåret är 448 kb/s.

Efter Jerry Goldsmith var det James Horners tur att axla rollen som kompositör för filmmusiken. På filmens extramaterial berättar Horner om hur arbetet med framtagningen av musiken gick till, och i likhet med Alien var arbetet tumultartat, i det här fallet på grund av skilda åsikter kring arbetsmetodik och tidsbrist. När man ser filmen inser man dock James Horners geni, för inte nog med att han lyckats fånga Goldsmiths tema från föregående film, Horner lyckas följa Camerons tvärkast från thriller till action och skapar på vägen ett briljant stycke äventyrsmusik. Det är framför allt när musiken sätter fart som Horner får tillfälle att glänsa. Lyssna till exempel på Ripley’s Rescue eller Bishop’s countdown, stråkar och bläckblås arbetar frenetiskt samtidigt som slagverkssektionen får en mycket framträdande roll, en taktik som för tankarna till soldater i strid men också till Michael Kamens filmmusik för Die Hard. Musiken är kanske inte så lättlyssnad, den är väldigt cue-baserad (det vill säga följer handlingen i filmen med små musikaliska utrop) men de två ovan nämnda musikstycken väger upp denna svaghet med råge.

Extramaterial
Likt den nya Alien-utgåvan, har man lagt allt extramaterial (förutom kommentarspåret) på en andra skiva, vilket är välbehövligt med tanke på den mängd material som följer med.

James Cameron är vänlig nog att framträda i en liten introduktion som spelas upp om man väljer att se regissörsversionen. Här förklarar han lite snabbt varför han gillar den förlängda versionen samtidigt som vi får se lite snabba klipp från det som lagts till, så har ni inte sett den längre versionen får ni blunda om ni vill bli överraskade.

På filmskivan finns ett kommentarspår tillgängligt för den förlängda versionen. På spåret har man lyckats tränga in inte bara regissören James Cameron och producenten Gale Anne Hurd utan även en betydande del av skådespelarna (Michael Biehn, Bill Paxton, Lance Henrikssen, Jenette Goldstein och Carrie Henn) samt ett antal personer ur specialeffektsdelen (Stan Winston och Skotak-bröderna). James Cameron sitter ensam och står för större delen av kommentarspåret, hans kommentarer är väldigt övergripande, han förklarar både manus- och effektlösningar. Gale Anne Hurd och Stan Winston sitter tillsammans, och här fokuserar man på personliga anekdoter och Winstons effektarbete. Skådespelarna står för humorn på kommentarspåret, framförallt Biehn/Paxton som fungerar riktigt bra tillsammans. De är rappa i käften men har tillräckligt med koll för att följa filmen med sina scenspecifika anekdoter. Carrie Henn och hennes bror klipps in sällan och det är inte särskilt engagerat när de väl pratar, dock är det intressant att höra om deras upplevelser från filmen med tanke på deras unga ålder då filmen spelades in.

När det kommer till uppdelningen av extramaterialet på skiva två är det återigen som på den nya Alien-utgåvan, med underavdelningarna pre-production, production, och post-production. Även här har man klippt upp den långa dokumentären till ett antal mindre featurettes, så tro inte att de klippen tillhör någon värdelös studioploj vilket annars är så brukligt.

Pre-production börjar med tre stycken dokumentärer . Den första, 57 years later (11:04) börjar från grunden och fokuserar på hur det kom sig att Cameron skrev manuset för filmen, genom intervjuer med bland andra Gale Anne Hurd (producent) och Cameron själv (genom gamla klipp) får vi en solid grund att stå på inför nästa segment. Building Better Worlds (13:31) koncentrerar sig på arbetet med att ta fram konceptskisser för att senare omsätta dessa i designprocessen. Det här avsnittet fokuserar främst på Syd Mead (mannen bakom designen för filmer som Tron och Blade Runner) och Peter Lamont (som alla Bondfantaster väl känner till) och vad de bidrog med i designväg. Preparing for Battle (17:05) berör de olika rollerna i filmen med intervjuer av skådespelarna. Avsnittet är framförallt roligt för att se hur Carrie Henn ser ut idag, nästan 20 år efter inspelningen.

Återigen finns det en godbit för er fjärrkontrollsfetischister; James Camerons manus. Japp, allt finns där på skivan, så det är bara till att klicka sig genom några hundra sidor med text. Kanske av intresse för de värsta hardcore-fansen, men jag ser hellre (återigen, märk väl) att det vore klart mer vettigt att lägga med textmassan som ett PDF-dokument på skivan. The Art of Aliens är ett galleri med konceptbilder från Ron Cobb, Syd Mead och James Cameron. För den som är förtjust i science fiction är detta galleri underbart att gå igenom, bilderna är mycket välgjorda med hög detaljrikedom. Previsualization (03:16) är en videosekvens med två vinklar över den olika effektscener i filmen. Hela sekvensen kommenteras av ansvarig för miniatyreffekterna, Pat McClung. Sist ut i den här avdelningen är ett fotogalleri med bilder på personerna framför och bakom kameran.

Production-delen koncentrerar sig på inspelningarna i England med allt vad det innebär. Fem avsnitt av dokumentären har placerats här, och This time it’s war (19:43), som bär samma namn som filmens undertitel, inleder vår guidning kring inspelningen. Klippets titel har en fyndig dubbelmening, dels som undertitel och dels som en beskrivning av stämningen som rådde vid inspelningen. Cameron har ett rykte om sig att vara en krävande regissör, något som inte underlättade arbetet i England med en arbetsstyrka som kör två tépauser per dag. The Risk Always Lives (15:16) är nog det avsnitt som de flesta av er kommer att zappa in på eftersom man här avhandlar vapen och actionscenerna. Faktum är att det är väldigt bra upplagt, med en genomgång av designen, följt av modeller och slutligen testerna av de olika vapenmodellerna. Det blir ännu roligare när man får reda på Sigourney Weavers inställning till vapen och hur det hela uppdagades. Bug Hunt (16:28) förklarar i detalj arbetet med att ta fram en armé av aliens, hur man fick den så kallade ”face huggern” att springa med mera. Beauty and The Bitch (22:30) är en detaljstudie av den slutgiltiga uppgörelsen mellan Ripley och de kvarvarande aliens. Kul att se även om det fråntar scenerna sin magi en smula. Two Orphans (13:51) tittar närmare på det vänskapsförhållande som utvecklades mellan Sigourney Weaver och Carrie Henn under inspelningen av filmen, både genom tittar bakom kameran och genom intervjuer.

Ett antal fotogallerier följer på videosekvenserna. Production Gallery innehåller bilder från inspelningen uppdelade i nio kategorier med dryga sextiotalet bilder i varje avdelning. Continuity Polaroids är precis vad det låter som, inskannade kontinuitetsfoton från olika scener i filmen Det finns dryga tvåhundra bilder i den här kategorin och det kanske inte är något som man känner en överväldigande lust att titta på flera gånger, men det är ett intressant komplement till det övriga materialet. Weapons and Vehicals-galleriet koncentrerar sig på, föga förvånande, vapen och fordon. Vi får se pulskarbiner, kulsprutor och fordon ur alla möjliga vinklar samtidigt som en del förklarande text visas mellan bilderna. För oss som är intresserade av specialeffekter är Stan Winston’s Creature Shop en guldgruva. Aliens olika stadier täcks här med rejäl noggrannhet, allt från den handliknande face huggern till fullvuxna djur, komplett med ingående förklaringar om hur man löste problemet med att djuren inte skulle se ut som folk i gummidräkter.

Post-production är den tunnaste av avdelningar med endast ett fåtal inslag. Som vanligt inleder man med dokumentären, här med de tre avslutande delarna. The final countdown (15:34) kan egentligen delas upp i två delar, en del som tittar på filmmusiken signerad James Horner samt en del som tittar på filmens ljudmixning där Graham Hartstone var ansvarig. Som jag nämnde tidigare så är Horners minnen från den här tiden fyllda av konflikter och förbistringar med filmbolag och James Cameron, om än bara på ett professionellt plan, Cameron och Horner arbetade trots allt tillsammans på Titanic. Om man får tro Hurd så kom Horner fram med det otroliga, effektiva soundet under extrem tidspress och många nystarter. Hartstone har inga sådana invändningar att komma med, istället diskuterar han vikten av att använda sig av tysta stunder i filmen för att understryka den annalkande stormen. The power of real tech (27:53) är en riktig djupdykning i de visuella effekterna till Aliens. Här går man igenom arbetet med att ta fram grunderna för hur effekterna skulle filmas och hur bästa lösningen såg ut. Vi får även se hur effekterna funkar ”live”, något som är väldigt intressant även om det även här kanske förtar lite av magin. Dock är det mest bestående intrycket av denna del hur otroligt lik Pat McClung (ansvarig för miniatyreffekterna) är Ron Jeremy! Aliens Unleashed (11:41) avslutar hela dokumentärserien med hur filmen mottogs, både bland de som arbetat med filmen och bland vanligt folk.

Det som avslutar denna avdelning på disken är två stycken fotogallerier. Det första är titulerat Visual Effects Gallery, och detta galleri är sprängfyllt (över 200 bilder) med bilder från effektarbetet. Många av bilderna koncentrerar sig på arbetet med militärskeppet USS Sulaco och även för den som inte är så intresserad av modeller så inser man vilken detaljrikedom som finns representerad på modellen, något som hjälper till att få det hela att framstå som så stort i filmen. Sista galleriet, Film Finish & Release, är uppdelat i tre underkategorier. Bilder från musikinspelningen av filmmusiken, premiären samt något som kallas ”special shoot”. Detta är i princip ett pr-galleri där skådespelarna poserar i utrustning från filmen.

Om man vill se dokumentären utan hack så finns ett alternativ för detta, något som även gäller för fotogallerierna. Något som saknas för dokumentären är svensk text, däremot finns bland annat engelsk text. Detta är även situationen för kommentarspåret.

Sammanfattning
Aliens är, tillsammans med Die Hard, en av 80-talets bästa filmer och den har sin givna plats i var filmsamlares hylla. Filmen är en adrenalininjektion med scener som ger actionälskare ståpäls i var och varannan scen, och även om replikerna uppfattas som alltför macho och floskelmässiga kommer ni att komma på er själva med att i tid och otid upprepa Hudsons visdomsord: ”We’re on an express elevator to hell… Going down!” till och från. Likt en alien ruvandes i er mage har filmen gjort sig hemmastadd i er filmvärld.

Relaterade länkar:
Alien Quadrilogy
Aliens (äldre versionen)