Alien - Director's Cut: Special Edition (DVD) - dvdforum.nu

Hitta bästa pris på:

Alien Collection [20th Cen Box Collection] (DVD)

från 199.00

”You still don't understand what you're dealing with, do you? A perfect organism. Its structural perfection is matched only by its hostility.”

Alien, filmen om ett rymdmonster med syra i blodomloppet och som terroriserar besättningen på ett rymdskepp, blev stilbildande inte bara för science fiction-genren utan även skräckfilmsgenren i stort när den släpptes. Frågan var om den fortfarande skulle kännas fräsch när den nu släpps 25 år senare i en gnistrande Director’s Cut.

Filmen
Alien har tidigare recenserats på dvdforum.nu, både i den gamla utgåvan och i den nya (se längst ned på sidan för länkar), varpå jag endast tänker gå igenom mina reflektioner kring filmen som sådan.

Den första frågan man kanske vill ha svar på är huruvida regissörens omklippta version är bra, mitt svar till detta är: ja. Den andra frågan kan då tänkas bli: är den bättre än originalversionen? Här blir svaret nej och orsaken kan egentligen sammanfattas med ett enda ord: tempo. Filmen har tappat en del av sin svettiga, klaustrofobiska stämning och ersatts med något som närmast kan liknas vid en filmisk ”Most wanted…”. Visst, vi får se den beryktade scenen mellan Sigorney Weaver och Tom Skerritt, men vi får se mer av monstret från alla möjliga vinklar, något som i slutändan resulterar i att tempot tappas och monstret avdramatiseras. Samtidigt som vi får se fler scener så är det i en del fall inte tillräckligt, man får helt enkelt känslan av att vissa scener med besättningen skulle ha varit ännu längre, de klipps abrupt av och återgår till de scener vi känner igen.

Men oavsett om vi diskuterar bioversionen eller regissörens version av Alien kan vi inte undkomma att filmen som sådan är en milstolpe inom flera genrer, inte bara science fiction. Även om upplägget – det slutna rummet och ett slemmigt monster – gjorts tidigare så tog Ridley Scott det hela ett antal steg längre och lyckas skapa inte bara en lyckad thriller utan också något som ter sig som plausibelt. Nostromo är inte ett glänsande strömlinjeformat skepp utan ett skitigt, slitet och gammalt skepp som har åkt genom rymden otaliga år. Cockpiten ser mer ut som en bombplanscockpit (vilket är nära sanningen) än Årtusendefalken. Kort sagt; filmen uppnår det tillstånd där vi köper omgivningen och kan ägna oss helt åt att sugas med i den händelsekedja som inleds med besättningens uppvaknande efter två år i hypersömn och som avslutas i kaos och ond, bråd och smärtsam död.

Bild
För att vara en 25 år gammal film så ser Alien skamligt bra ut. Redan första utgåvan av filmen gav mig ett intryck, ganska naivt, att ”det här ser ju så bra ut det kan bli”. Fel! Den nya överföringen av Alien är märkbart bättre både på färgkorrigering och på detaljnivå. Om man ser filmen enskilt så kanske det hela inte är så lätt att avgöra, men sida vid sida framträder skillnaderna. Den gamla utgåvan har en okej detaljnivå, man kan urskilja hårstrån och andra småsaker. Bredvid den nya överföringen ter sig dock detaljnivån inte alltför imponerande. Inte bara hårstrån, utan porer, fjun och ting långt bort dyker helt plötsligt upp i bild. Färgmässigt har man också korrigerat denna överföring kontra den gamla. På den tidigare utgåvan går bilden i jordfärger – mycket brunt, gult och grönt – något som ger ett lite gammalt intryck. På den nya överföringen går färgskalan i mycket kallt, blått sken. Även om det är omedvetet, vilket det med all sannolikhet inte är, så skapar det en mer distinkt känsla av kyla, tomhet och ensamhet, något som perfekt matchar den stämning som filmen vill frammana. Det som gör att filmen missar full pott på bildbetyget är av ren teknisk natur, grundmaterialet har sina begränsningar för vad man kan pressa ut ur det. En film från 1979 kan helt enkelt inte bli så bra i överföringen som de bästa överföringarna av filmer från i dag, sorgligt men sant. Den missade fulla potten till trots misstänker jag att filmen fungerar alldeles utmärkt som bildreferens. Bitraten på bioversionen är 7.50 Mbit/s medan regissörens version ligger på 7.45 Mbit/s.

Ljud
Även om man kan argumentera för originalljudspårets vara eller icke vara så har producenterna av dvd:n sett till att de nya ljudspåren inte står ut, det känns inte som om man har jazzat upp ljudet för att flörta med publiken utan håller det hela inom rimliga gränser. Dock är detta ett tveeggat svärd, för jag måste erkänna att jag blev lite besviken på ljudet i filmen. Ljudbilden är ordentligt framtung med endast få tecken på liv i surroundkanalerna. På bassidan är basen närvarande men det är inget som jag skulle kalla referensklass utan mer ”vardagsbas”, det är lite halvtamt och slött. Samtidigt kan man fråga sig om man vill ha en snärtig och påtaglig bas i en film som i princip saknar tillfällen att dra nytta av denna baskanal? Det kan tänkas att det skulle bli ett enda muller, eftersom det i större delen av filmen är just ett bakgrundsmuller som hörs. I slutändan tycker jag ändå att ljudet på Alien ligger lite över medel, måhända att det är fronttungt men det är inget man direkt sitter och retar sig på genom hela filmen, detaljrikedomen och klarheten väger tyngre i det här fallet. Ljudet hjälper till att förmedla stämningen men det kunde ha varit några snäpp bättre trots allt. När man jämför DTS-spår med Dolby Digital-spår brukar det ofta vara olika volym på de två, så också här. På den här dvd:n är det DTS-spåret som har en klart högre volym, något som är väldigt tydligt om man växlar mellan de olika spåren. Samtidigt märks det att DTS-spåret har en mycket högre detaljrikedom, småljud framhävs så mycket bättre och tydligare här (som ett enkelt experiment: jämför de två ljudspåren när Ash sänks ner i det förlista skeppet). För en gångs skull är det lätt att tilldela DTS vinsten i denna utslagstävling. Slutligen, bitraten för Dolby Digital-spåret är 448 kb/s medan DTS-spåret ligger på 768 kb/s.

En kort notis om soundtracket: Jerry Goldsmiths filmmusik till Alien är en intressant blandning. Dels har vi de välkända stråksegmenten som för våra tankar till de gamla storfilmerna från 50- och 60-talet i stil med Bron över floden Kwai, men samtidigt matas vi med en mer uppbruten, abstrakt ljudbild med gnisslande stråkar och något som närmast kan liknas vid en sorgsen, enveten vind som ständigt ligger i bakgrunden och ibland blossar upp. I filmer från den här tiden (sent sjuttiotal, tidigt åttiotal) så börjar man skönja ett modernt sound, kompositören tar sig helt enkelt större friheter med mediet. Lyssna bara till exempel på stycket "Main title", en obehagligt dissonant inledning som växer mer och mer och som till slut får sitt crescendo och övergår till ett mer klassiskt sound. Det Goldsmith lyckas med, i min mening, är en känsla av ödslighet och ensamhet. I soundtracket finns en hel del mycket välljudande slingor att lyssna på, även om det kan bli väl mycket kakafoni ibland.

Extramaterial
Då var det dags att ta på hjälmen och skyddsglasögonen och dyka ner i det extramaterial som följer med Alien.

På skivan med filmen har man inkluderat ett kommentarspår med ett stort antal deltagare. Den som guidar oss genom hela filmen är Ridley Scott, med lugn och behaglig stämma berättar han anekdoter och pekar ut detaljer för oss som ter sig obetydliga men som ibland har en rejäl historia bakom sig. I vissa fall har Scott med sig Sigorney Weaver vid mikrofonen vilket bäddar för lite snabbare replikskifte, anekdoterna (och komplimangerna) duggar lagom tätt. Författarna Dan O’Bannon och Ronald Shusett förekommer också på spåret, inspelade var för sig, där Shusett framstår som en pratkvarn av stora mått medan O’Bannon är mer analytisk och gärna drar på orden. Även om munnen går i ett håller sig Shusett inom intressanta områden med en sådan entusiasm att det är inte så svårt att upprätthålla koncentrationen. Även skådespelarna får komma till tals, om än lite upphackade. Tom Skerritt, Veronica Cartwright och Harry Dean Stanton får dela mikrofon medan John Hurt får sitta för sig själv. Skådespelarna bidrar med en hel del roliga anekdoter från inspelningen, även om de tenderar att upprepa sig i vissa lägen (något som Cartwright berättar återupprepas två minuter senare av John Hurt till exempel). I slutändan är kommentarspåret intressant med en mycket kompetent Ridley Scott vid spakarna. Lägg märke till att detta kommentarspår skiljer sig från den tidigare utgåvan av Alien varpå de äkta fundamentalisterna kan fundera på att behålla den gamla utgåvan.

På skiva två är extramaterialet uppdelat i tre sektioner; pre-production, production samt post-production, och alla tre innehåller ett antal korta filmer (se nedan för förklaring), fotogallerier samt en del textavsnitt. Via huvudmenyn kan man välja att se alla filmer på en gång, se alla fotogallerier direkt eller se grafik och tecknad bild i en följd. De kortare filmerna är egentligen en upphackad dokumentär, så bli inte förskräckta om ni ser ordet featurette i menyn. Ett sista varningens ord innan vi börjar; om ni ska se alla filmer på raken så bör ni veta att det hela klockar in på strax under tre timmar...

Under pre-production finner vi fyra stycken korta dokumentärer. Starbeast (18:13) är en grundlig genomgång av hur Dan O’Bannon och Ronald Shusett kom fram till det ursprungliga manuset samt kopplingen till de andra aktörerna kring filmen (i det här läget främst producenterna David Giler och Gordon Carroll). Intressant att iaktta är hur otroligt bitter O’Bannon låter när han beskriver vad som ledde fram till att han fråntogs manuset och hur han hanterade det hela. The Visualist (16:45) behandlar de designansatser man tog för att få till en unik värld. I det här segmentet pratar man med, förutom tidigare nämnda författare, regissören Ridley Scott, tecknaren Ron Cobb och konstnären H.R. Giger. Scott förklarar sin inställning till filmen ur ett visuellt perspektiv (genom hans berömda ridleygrams, se nedan) medan Cobb och Giger förklarar hur de involverades i filmen. Segmentet Truckers in space (14:58) belyser skådespelarsidan av filmen, både hur casting gick till och hur skådespelarna upplevde inspelningen. Här får även skådespelarna komma till tals även om Ian Holm och Yaphet Koto saknas. Kopplat till detta kan man även se Sigorney Weavers provspelning (04:29), med eller utan Ridley Scotts kommentarer. En del av materialet ser riktigt bra ut medan andra sekvenser troligen är plockade från videoband med allt vad det innebär i form av störningar, brus med mera.

För den som gillar att sitta med fjärrkontrollen i högsta hugg i några timmar så finns Dan O’Bannons originalmanus med på skivan, en trevlig läsning kanske men varför placerades inte en pdf-fil med på skivan också?! Klart mer fjärrkontrollsvänligt är inslaget Ridleygrams, Ridley Scotts eget bildmanus till vissa sekvenser i filmen som var så välgjorda att Fox dubblade filmens budget när de såg resultatet. Inalles är de 75 stycken att titta på, snyggt ritade och med en del intressant text att ta del av. Ytterligare ett bildmanus följer med, närmare ett hundratal bilder av samma stuk som ridleygrammen. The art of Alien är ett mycket omfattande bildgalleri med verk av Ron Cobb, Chris Foss, H.R. Giger och Jean ”Möebius” Giraud. Allt som allt är det över hundra bilder på allt från kläder till rymdskepp och monstret själv (något man inser när man ser bilder på det tidiga rymdmonstret är att det var tur för filmbolaget att man tog in Giger för monsterdesignen).

Production-delen tar vid där förra avdelningen lämnade av och koncentrerar sig på inspelningsfasen. I den här avdelningen finns tre korta dokumentärer, varav den första heter Fear of the Unknown (24:06). Filmen ger en överblick kring inspelningen vid Shepperton Studios utanför London 1978 med allt från taskiga inspelningsförhållanden till filmstudions inblandning i hur regissören sköter sitt arbete. The Darkest Reaches (17:27) koncentrerar sig på rymdskeppet Nostromo och planeten som härbärgerar rymdmonstret. Ron Cobb berättar bland annat om hur noggrant han designade Nostromo in i minsta detalj, så noggrant att han till och med gjorde ett antal varningsskyltar för olika sektioner i skeppet. Kanske det mest intressanta inslaget på hela skivan är The eighth passenger (31:38) där man grundligt går igenom hur monstret designades, från handliknande parasit till fullvuxet rovdjur. För en som är intresserad av specialeffekter är det här en guldgruva, fylld med bilder från inspelningen och intervjuer med bland andra Giger och Carlo Rambaldi (mannen som även skapade dockan E.T.). Sista filmen, The Chestburster innehåller tre olika vinklar från scenen när rymdmonstret hoppar ur magen på John Hurt. Förutom vinklarna finns ett kommentarspår med Ridley Scott med där han pekar ut vad han använde sig av och hur han satte upp scenen för att vara så effektiv som möjligt. Mycket intressant ur ett filmiskt perspektiv.

Fyra stycken fotogallerier avslutar den här delen av skivan: produktionsfoton, kontinuitetsfoton, scenfoton samt bilder från Gigers verkstad. Produktionsfotona är i sin tur uppdelade i ett antal avdelningar med bilder från specifika scener i filmen, skådespelare och filmarbetare bakom kameran. Kontinuitetsfotografierna är polaroidbilder som används för att hålla ordning på hur en scen eller skådespelare ser ut så att inga fel uppstår när man åter ska filma en relaterad scen. Scenfotografierna är helt enkelt bilder från de olika scenerna i filmen, Nostromo, alienskeppet och planeten. Vad som är intressant med de här bilderna är att man har med ett stort antal bilder på små detaljer som är omöjliga att se i filmen, sådant som adderar till helhetskänslan. Slutligen har vi möjlighet att bläddra igenom 25 bilder från konstnären Gigers verkstad där han jobbade på designen av monstret.

I post-production ägnar man sig åt arbetet efter det att själva filmen var färdiginspelad, det vill säga musik, effekter, pr-material och så vidare. Även i denna underavdelning ges vi tre stycken dokumentärer att titta på. Future Tense (16:32) koncentrerar sig på dels klippningen av filmen och dels Jerry Goldsmiths score. Tyvärr verkar det vara som om Jerry Goldsmith också är lite bitter över hur man hanterade hans musik till filmen, något han återkommer till flera gånger under intervjun. Outward Bound (18:55) handlar om de visuella effekter som togs fram till filmen, och här får man bland annat se exakt hur mycket Scotts bildmanus betydde för effekternas tillkomst. A Nightmare Fulfilled (19:24) sluter cirkeln kring filmen med sin genomgång av mottagandet av filmen och dess innebörd för science fiction-genren, som vid den här tidpunkten var på stark uppgång i och med Star Wars.

Förutom dokumentärerna finns sju stycken bortklippta scener med på skivan. Dessa scener är de som Scott inte tyckte passade i en omklippt version varpå de förpassades till denna avdelning. Klippen är på mellan en och en halv minut till cirka tre och en halv minut, och de flesta utforskar relationen mellan besättningsmedlemmarna. Efter att ha sett dem alla så framstår det rätt tydligt varför de klippts bort då de inte direkt tillför filmen något. Härnäst följer fyra stycken fotogallerier: visuella effekter, postrar, pr-foton samt premiärfoton med bilder från inspelningen av specialeffekterna, från presskitet (reklam till pressen) med bilder på skådisarna i högst onaturliga poser. Ett av de roligare gallerierna att utforska är de postrar som togs fram för filmen, en del lite mer experimentella än andra. Det är svårt att tänka sig någon annan poster än det ägg med spricka i som vi har idag.

Är ni kvar? Det är mycket godis att gå igenom på de båda skivorna och jag kan nog garantera att ni inte blir klara i första taget. Värt att notera som en sista sak är dels att det filmade extramaterialet är textat på svenska och dels att man haft den goda smaken att texta kommentarspåret, förvisso på engelska men fullt dugligt. Detta innebär att man kan se filmen med originalljud samtidigt som man kan läsa de olika kommentarerna, mycket tjusigt! Allt annat än full pott för extramaterialet vore vansinne.

Sammanfattning
Filmen Alien är ett mästerverk och har ni den inte på dvd så är det bara att gratulera er själva till att ni höll ut tills nu, för ni lär inte se en mer fullmatad utgåva av filmen på det här formatet igen. För alla er andra som köpte den tidigare utgåvan så är det en samvetsfråga; är det värt att uppgradera? Med facit i hand tycker jag faktiskt att det är värt pengarna. Bilden har fått en riktig uppryckning och extramaterialet är nog för att hålla den mest extramaterialskrävande fantast i schack. Kort och gott, ni borde alla ha en Alien hemma...

Relaterade länkar:
Alien Quadrilogy
Alien: 20th Anniversary Edition