2019 The new barbarians

Det finns filmer man inte har den blekaste aning om vad de handlar om eller vilka som är med, däremot har man sett någonting från den som fångat ens fantasi. Så var det med den här italienska postapokalyptiska filmen; en bild i en filmbok på ett ruttnande lik i en rymddräkt med plastbubbla till hjälm... och två plastbubblor för brösten. Det visade sig att det bara skulle gå nedför efter det.

Filmen
2019, efter det att världen i stort utrotats i ett globalt kärnvapenkrig kämpar de få överlevande dagligen för att klara livhanken. Samtidigt jobbar de så kallade Tempelriddarna på att utrota mänskligheten från jordens yta under ledning av One (George Eastman). Mot denne One ställs Scorpion (Giancarlo Prete), en ensamvarg som dock har hjärtat på rätt ställe. Trots en ovilja att alliera sig med andra slår han följ med Nadir (Fred Williamson) för att, en gång för alla, sätta stopp för Ones härjningar.

2019 The New Barbarians är nog bland de sämsta filmerna jag sett på mycket, mycket länge. Det är nästan så att man funderar på om Enzo Castellari ansträngde sig för att komma till slutsatsen att inget säger "apokalyps" såsom vita läderutstyrslar. Samtidigt rör sig filmen i det klyschiga området där, som det brukar heta, det "är så dåligt att det är bra". Dock aldrig tillräckligt länge, eller långt in, för att filmen ska bli njutbar på det sättet.

Filmen är en kitschfest från början till slut, stora frisyrer blandas med uselt skådespel, filamenttunn plot och en del naket. Jag vet, för en hel del läsare är detta en shoppinglista och jag kan inte klandra er. Filmen har faktiskt sin charm i den otroliga naivitet som den besitter, men för mig kommer den aldrig över det faktum att den tar sig själv på lite för stort allvar för att kunna ses fler gånger.

Bild
Medan jag funderade på bilden så slog det mig att den nästan var för bra för en film av detta slag. Egentligen borde man ha satsat på en dubbelutgåva med en sunkversion (som Grindhouse-filmerna) och denna version. Njutafilms har nämligen fått ut en riktigt välrestaurerad film med klara, tydliga färger och väldigt få repor och skador. Bilden är också förhållandevis detaljrik genom filmen, vilket än mer understryker bristerna i sceneriet och rekvisitan. Filmens genomsnittliga bitrate ligger på 6.41 Mbit/s.

Ljud
Italiensk film, tidigt 80-tal, vågar ni sätta emot att den är rejält dubbad? Tyvärr är den inte bara dubbad utan också taskigt dubbad, komplett med dåligt synkronisering vilket drar ner betyget en del. I övrigt är det ett passabelt spår. Röster och effekter framförs med en viss distorsion, men utan knaster. Notera också att ljudspåret är monauralt, det kommer ljud ur frontarna men det är samma ljudström för de båda högtalarna. För övrigt är det kul att notera att loggan för ljudspår på baksidan blivit uppochnedvänd, det ser ut som hela filmen består av endast ett surroundspår.

Extramaterial
Trots filmens obskyritet har man fått med åtminstone ett välkommet inslag, en intervju (19:36) med regissören Castellari.

Utöver ovan nämnda intervju finns det ett antal filmografier, fotogallerier samt en trailer (03:17) för filmen.

Sammanfattning
Är du en älskare av billiga postapokalyptiska filmer från 80-talet lär det här falla dig helt i smaken. Vi får se kända ansikten från andra italienska alster (George Eastman och den lilla ungen med gigantiska framtänder från House by the cemetary), vi får se otroligt tidstypiska frisyrer samt billiga stunts och icke-existerande specialeffekter. Är du intresserad av något bortom kultgenren är detta inget för dig, men det kanske du kunde gissa dig till från den diadembärande killen på omslaget?

..:ANNONS