On the Beach (1959)

On the Beach (1959)

On the Beach är en svartvit post-apokalyptisk film från 1959 med stjärnorna Gregory Peck, Ava Gardner, Anthony Perkins och Fred Astair i viktiga roller. Till skillnad från många andra amerikanska katastroffilmer så fokuserar den inte enbart på någon storstad i USA, utan en stor del av handlingen äger rum i Australien.

Filmen On the Beach bygger på Nevil Shutes roman med samma namn som kom ut 1957 och beskriver hur de sista resterna av mänskligheten väntar på att radioaktiviteten från det tredje världskrigets kärnvapendetonationer ska döda även dem.

On the Beach hade premiär samma dygn i 18 biografer utspridda över sju kontinenter, den 17 december 1959. Premiärerna var över lag mycket glamorösa event fyllda av celebra gäster. På Sverigepremiären fanns Kung Gustav VI Adolf på plats i publiken. På Antarktis visades filmen på polarforskningsbasen Little America. Filmen släpptes aldrig till vanliga biografer i Sovjetunionen, men en särskild visning hölls uppseendeväckande nog på en arbetarklubb i Moskva den 17 december, med Gregory Pack och hans hustru på plats tillsammans med cirka 1200 sovjetiska dignitärer, utländska journalister och diverse diplomater från olika länder.

Filmen On the Beach gav regissören Stanley Kramer en BAFTA och Ernest Gold belönades med en Golden Globe för filmmusiken.

För den som är intresserad av att veta mer om författaren Nevil Shute och inspelning av On the Beach finns dokumentären Fallout från år 2013 som producerades av Peter Kaufmann. I denna dokumentär intervjuas bland annat Shutes dotter, regissören Kramers hustru och skådespelerskan Donna Anderson. Anderson gestaltade karaktären Mary Holmes i filmen, och var en av få skådespelare från filmen som fortfarande var vid liv när dokumentären gjordes.

Kring millennieskiftet spelades On the Beach in på nytt av australiensiska Southern Star Productions, men gick aldrig upp på biograferna utan var avsedd för teve. I den här versionen, som premiärvisades på teve år 2000, äger filmens handling rum år 2005.

Handling

!!! VARNING FÖR SPOILERS !!!

Efter det stora kärnvapenkriget

Filmen utspelar sig i mitten av 1960-talet, i efterdyningarna av Tredje Världskriget. Kriget har förstört norra hemisfären och atmosfären är fylld av resterna av massiva kärnvapendetonationer. Luftströmmar för nu sakta med säkert det radioaktiva materialet söder ut, till de få delar av världen där det fortfarande finns mänskligt liv.

I Australien tar man emot en morsesignal från USA:s västkust. Den amerikanska ubåten USS Sawfish, som står under Royal Australian Navys befäl, beordras att fara dit från Australien för att försöka få kontakt med morsesignalens avsändare. De ska också göra vissa vetenskapliga studier i Alaska för att ta reda på om det finns någon chans för det radioaktiva materialets farlighet att sjunka till icke-dödliga nivåer innan det når Australien. Samtidigt delar myndigheterna i Australien ut tabletter och injektioner till befolkningen så att de ska kunna begå självmord istället för att dö en plågsam död i strålsjuka.

Till USA

USS Sawfish, med Captain Dwight Towers (Gregory Peck) som kapten, beger sig till Alaska där de upptäcker att nivåerna av radioaktivitet har ökat snarare än sjunkit över tid, vilket inte bådar gott för Australien.

Nästa anhalt är San Fransciso Bay, där de på avstånd inte lyckas upptäcka några indikationer på mänskligt liv. Besättningsmannen Ralph Swain trotsar kaptenens order och tar sig i land, eftersom han har familj i San Francisco. Följande morgon upptäcker kaptenen honom fiskandes i hamnen. Det visar sig att hela Swains familj är död, precis som resten av stadens befolkning, och Swain har beslutat sig för att stanna i San Francisco den tid han har kvar i livet.

USS Sawfish far vidare mot San Diego, varifrån morsesignalen kommer. Löjtnant Sunderstrom går i land iförd skyddsdräkt och hittar morsekodens källa – en kraftstation. Det är dock inte någon överlevare som skickar signalen utan en läskflaska i ett snöre som slumpmässigt petar till telegrafmaskinen när det blåser. Sunderstrom skickar ut ett morse meddelande som berättar vad det rör sig om för alla som kan tänkas ha plockat upp fantomsignalen och återvänder sedan till ubåten.

Tillbaka till Australien

Ubåten och dess besättning återvänder till Australien där de försöker ta vara på den lilla tid de har kvar. Vetenskapsmannen Julian Osborn (Fred Astaire) ställer till exempel upp i flera Grand Prix, tävlingar där förarna numera kör mer vårdslöst än någonsin och dödstalen är höga.

Kapten Towers tillbringar en romantisk helg på landet med Moira Davidson (Ava Gardner), innan han återvänder till Melbourne och får veta att en ur besättningen har utvecklat symptom på strålsjuka – det står klart att det radioaktiva materialet nu har nått södra Australien.

Befolkningen i Melbourne gör sig redo att avsluta sina liv. Osborn väljer bort pillren och injektionerna, och använder istället sin racerbil för att begå självmord genom kolmonoxidförgiftning.

Kapten Towers will stanna med Moira Davidsson, men många av amerikanerna i hans besättning vill återvända till USA för att dö där. Kaptenen väljer att utföra det han anser vara sin plikt som kapten och tar USS Sawfish på en sista resa mot USA.

Inom några dagar är även Melbournes befolkning död. Filmen avslutas med en scen där vi får se en av frälsningsarméns övergivna lokaler där en skylt hänger med orden ”There is still time… Brother.”

Korta fakta om On the Beach

Regissö Stanley Kramer
Producent Stanley Kramer
Manus Nevil Shute (bok)

John Paxton (filmmanus)

Originalmusik Ernest Gold
Fotograf Giuseppe Rotunno
Klippning Frederic Knudtson
Produktionsbolag Lomitas Productions, Inc.
Distributionsbolag United Artists
Världspremiär
  • 17 december, 1959
Speltid 134 minuter
Land USA
Språk Engelska

Rollbesättning (i urval)

  • Gregory Peck som örlogskapten Dwight Towers
  • Ava Gardner som Moira Davidson
  • Fred Astaire som vetenskapsmannen Julian Osborn
  • Anthony Perkins som örlogskapten Peter Holmes
  • Donna Anderson som Mary Holmes
  • John Tate som amiral Bridie
  • Harp McGuire som löjtnant Sunderstrom
  • Lola Brooks som löjtnant Hosgood
  • Ken Wayne som löjtnant Benson
  • Guy Doleman som örlogskapten Farrel
  • Richard Meikle som Davis
  • John Meillon som besättningsmannen Ralph Swain
  • Joe McCormick som Ackerman
  • Lou Vernon som Bill Davidson
  • Kevin Brennan som Dr. King
  • Keith Eden som Dr. Fletcher
  • Basil Buller-Murphy som Sir Douglas Froude
  • Brian James som officerare i flottan
  • John Casson som kapten i Frälsningsarmén

Att man vill ha de kända filmstjärnorna Ava Gardner och Fred Astair i filmen gjorde att man tog sig vissa friheter med karaktärerna. I boken är Moira Davidson en liten nätt blondin i 20-årsåldern, något som inte riktigt stämde in på den och yppiga och 168 cm långa 36-åriga brunetten Gardner.

Bokens vetenskapsman heter John Osborne (inte Julian Osborn) och är en ungkarl i 20-årsåldern. Davidson är hans kusin. I filmen porträtteras han av den 60-årige Fred Astair, och Davidson och Osborn är inte kusiner utan har tidigare haft ett romantiskt förhållande med varandra.

Inspelning

Huvuddelen av filmen spelades in i Australien, bland annat i bostadsområdena Berwick och Frankston i utkanterna av Melbourne, samt på stränderna av Phillip Island. Scenen där kapten Towers möter Davidson spelades in på Frankstons järnvägsstation, platform #1.

Vissa gator i Berwick har fått namn efter personer som var involverade i inspelningen av On the Beach, bland annat Shute Avenue (Nevil Shute) och Kramer Drive (Stanley Kramer). Det rör sig om gator som håll på att byggas under filminspelningen.

Vissa delar av filmen är inspelad utanför Australien, bland annat biltävlingen Australian Grand Prix som delvis spelades in på Riverside Raceway i Kalifornien. Andra delar av tävlingen är däremot filmade på Philip Island Grand Prix Circuit i Australien.

The Royal Australian Navy lät filmproduktionen få tillgång till en del av deras materiell, bland annat det stora skeppet HMAS Melbourne. Den amerikanska ubåten i filmen inte en atomdriven ubåt från U.S. Department of Defense, utan man använde sig av den dieseldrivna ubåten HMS Andrew från The Royal Australian Navy.

Waltzing Matilda

Australiens ”inofficiella nationalsång” Waltzing Matilda förekommer i On the Beach, och detta hjälpte till att popularisera låten utanför landets gränser. Efter att filmen haft premiär var det många musiker som släppte egna inspelningar av Waltzing Matilda, bland annat Harry Belafonte, Tim Morgan och Jimmie Rodgers.

Skillnader mellan boken och filmen

!!! VARNING FÖR SPOILERS !!!

Här är några exempel på hur boken skiljer sig från filmen.

Moira och Dwight

Författaren Nevil Shute som skrev boken On the Beach var missnöjd med slutversionen av filmen, eftersom han ansåg att skillnaderna mellan boken och filmen blivit för stora på bekostnad av berättelsens integritet. Shute var bland annat missnöjd med hur kärlekshistorien mellan Moira och kaptenen porträtterades, eftersom ett centralt tema i boken är kaptenens trofasthet gentemot sin amerikanska hustru – trots att hon är död.

Fokus på Melbourne

I filmen säger en nyhetsuppläsare på radio att Australien så vitt man vet är den enda plats där det fortfarande finns överlevande människor. I boken framgår det dock tydligt att det finns överlevande populationer i flera andra delar av det södra halvklotet, och befolkningen i Australien har bland annat radiokontakt med människor i Montevideo i Uruguay och i Cape Town i Sydafrika. Melbourne är den sydligaste storstaden och beräknas därför vara den sista storstad som dukar under av radioaktiviteten, men människor i sydligare delar av Sydamerika, Australien och Nya Zeeland förväntas överleva några veckor längre än Melbournes invånare. I boken finns det dessutom ytterligare en ubåt tillhörandes det amerikanska försvaret som fortfarande är igång; den heter USS Swordfish och kapten Towers har kontakt med besättningen ombord. USS Sawfish heter för övrigt USS Scorpion i boken.

I sin bok Nuclear Holocausts: Atomic War in Fiction 1895 – 1987 hyllar historiken Paul Brians filmen som han anser är bättre än boken. Enligt Brians är beskrivningen av en kärnvapenorsakad apokalyps mer korrekt i filmen, eftersom filmen enligt Brians gör det tydligare än boken att världen kommer att gå under.

Morsesignalen

I filmen hoppas man på att morsesignalen skickas ut av överlevande, trots att den inte består av några vettiga meddelanden. I boken slår kapten Towers fast att tanken på att en överlevare skulle skicka ut slumpvisa morsemeddelanden är orimlig – till och med en överlevare som inte kan morsekod borde kunna skicka meddelanden som inte bara är slumpvisa tickande. Däremot hoppas man på att morsekoden är ett tecken på att det finns överlevare som håller igång en kraftstation.

En annan skillnad mellan boken och filmen är att filmens morsekod skickas ut från San Diego, medan bokens morsekod kommer från en av flottans träningsbaser nära Seattle, det vill säga längre norr ut.

San Franscisco

I filmen är San Franscisos byggnader helt intakta och USS Sawfish glider in under den helt oförstörda Golden Gate-bron. I boken är staden till stora delar raserad och bron har fallit ned i vattnet.

Slutet

I slutet av filmen ger sig USS Sawfish iväg eftersom manskapet vill försöka nå hem till USA och få dö på amerikansk mark. I boken bestäms det däremot att ubåten ska sänkas strax utanför Melbournes kust. Boken avslutas med en scen där Davidson sitter i sin bil och väntar på att dö, medan hon tittar på hur USS Scorpion ger sig ut till havs och sjunker ned under vattenytan en sista gång. I filmen får vi inte heller se Davidson ta sina självmordstabletter, det framkommer däremot tydligt i boken att hon gör.