Ja, det fanns väl inget annat att förvänta sig. När vampyrerna har mjölkats till sista blodsdroppen så tyckte Hollywood att det var dags att återanvända nästa klassiska monster; varulven.
Det finns egentligen inte mycket att klaga på när det gäller The Wolfman, förutom att den är förutsägbar. Det är en rak linje mellan ”A” till ”B” och möjligtvis till ett aningen mindre tydligt ”C” men sen är det över och man lämnar salongen utan frågetecken, utan funderingar och med en likgiltighet som i sig inte är helt obehaglig.
Benicio del Toro med helkroppsskägg |
The Wolfman (som är en remake på originalet från 1941) är en saga, en väldigt blodig sådan. Det kunde ha stått ”känsliga tittare varnas” i förtexterna. Den som har svårt att se avhuggna huvuden, avslitna armar och inälvor som kastas omkring som nykokt spaghetti bör stanna hemma. Vi andra som kan ta det med ett smått skevt leende njuter av hur snyggt det är gjort och hur spännande dessa sekvenser är.
När det gäller Varulven i sig så har den samma vanliga rörelseestetik som den moderna datoranimationstekniken för med sig. Om man har accepterat att leva med det är min enda egentliga invändning att Del Toro i en övergångsfas ser ut som Chewbacca med ett stort underbett. Å andra sidan har jag aldrig sett en mans förvandling till varulv i verkligheten så jag kan inte professionellt uttala mig om det är korrekt att se ut som en vandrande ryamatta.
Skådespelarinsatserna är riktigt bra, men konstigt vore det väl annars med så stora namn vid rodren. Benicio Del Toro är felfri, han lyckas till och med att ge sitt ansikte varulvsdrag när det inte är fullmåne. Anthony Hopkins är Anthony Hopkins, jag vet ärligt talat inte vad mer jag ska skriva här, han tar sig an rollen med en beundransvärd professionalism men samtidigt kan man inte låta bli att känna att man har sett det förut.
Emily Blunt är precis så skör men omvårdande som hon ska vara, dock är hennes karaktär inte av det djupare slaget. Min personliga favorit är Hugo Weaving som redan vid första ögonkastet får inspektör Abberline att lysa av arrogans. Karaktären är för övrigt löst baserad kring den verkliga Frederick Abberline som ansvarade för utredningen kring Jack the Ripper-morden (har även porträtterats av Johnny Depp i bröderna Hughes film From Hell).
Om man verkligen anstränger sig kan man möjligtvis hitta något djup i den här historien. Men jag rekommenderar att inte göra det. Istället ska man luta sig tillbaka, äta sina popcorn och njuta av en ganska snabbspolad (särskilt slutet som verkligen känns dåligt genomtänkt) och ytlig handling som för ens tankar till klassiska monsterfilmer. Alla ingredienser finns här, vackra men skrämmande dimtäta skogar, en misstänksam och främlingsfientlig lokalbefolkning armerad med facklor och högafflar, förbannelser och zigenare, samt medeltida tortyrmetoder i ett sunkigt mentalsjukhus.
Att filmen vördnadsfullt lyckas framkalla monsternostalgi ska den ha en eloge för. Men att den får mig att minnas klassiska filmer som Ringaren i Notre Dame och Nosferatu med ett leende på läpparna, trots att det har gått ett stort antal fullmånar sedan jag såg dem, betyder inte att jag ens om en vecka kommer att minnas The Wolfman anno 2010.
Diskutera recensionen och filmen här| The Wolfman | | Joe Johnston | | 2010 | | Andrew Kevin Walker, David Self, Curt Siodmak | 2010-02-10 | | Benicio Del Toro, Hugo Weaving, Anthony Hopkins, Emily Blunt | 125 minuter |
|
