Det var över 5 år sen som Disney gjorde en tecknad film i traditionell, "handtecknad" 2D. Men Prinsessan och grodan är inte bara en återgång på ett tekniskt plan utan till hela det klassiska Disney-fomatet, med svängiga musikalnummer och allt. På det stora hela är det ett kärt återseende men det blir nog inte denna film som åter får världen att älska de två gamla hederliga dimensionerna.
Sin vana trogen fortsätter Disney att plocka russinen ur världens sagokaka och nu har turen kommit till den välkända historien om prinsen som förvandlats till en groda och endast kan återfå sin form genom en prinsessas kyss. Denna tappning utspelar sig i ett jazzigt 20-tals New Orleans, där den fattiga Tiana drömmer om att öppna en egen restaurang. För att få ihop till en handpenning på en lokal sliter Tiana dag och natt som servitris och lägger slantarna på hög. Så när hennes bästis, den bortskämda rikemansdottern Charlotte, blir till sig i trasorna över att en äkta prins kommer till stan uteblir hennes entusiasm.
Pussa grodan! |
Kungligheten i fråga, prins Naveen, är en avslappnad musikälskare vars nyfikenhet leder honom rakt i klorna på dr Facilier, en voodoo-man med kontakter på ”den andra sidan” och en skugga med eget liv. Facilier gör upp en plan tillsammans med prinsens betjänt, som tar över prins Naveens skepnad medan prinsen själv förvandlas till en groda.
Den nu sekretutsöndrande ädlingen lyckas fly och ta sig till Charlottes fest. Där stöter han på Tiana iklädd en prinsessklänning, och då denna saga är välkänd även inom filmens värld ber han henne om en kyss. Men då Tiana inte var blåblodig nog förvandlas även hon till en groda. Det gäller att hålla ordning på titlarna!
Trumpeterande alligatorer, ett känt inslag i Disneys historia. |
Personligen har jag saknat Disneys traditionella animering. Jag kanske inte var stormförtjust i deras senare filmer men Den lilla sjöjungfrun, Skönheten och odjuret, Aladdin och Lejonkungen är alla klassiker i sin genre. Jag skulle inte säga att återvändandet till 2D är steg tillbaka utan snarare ett steg i en annan riktning. Ett utmärkt exempel på hur tvådimensionell animering kan åstadkomma fler och mer fantasirika saker jämfört med sin verklihetshärmande, tredimensionella kusin kan ses redan i filmens första musikalnummer: I en tom och nedgången lokal drömmer Tiana om sin restaurang och vips – så förvandlas hela rummet till en extravagant miljö vars utsmyckning byter utseende och stil under sången. Något liknande hade inte gått att genomföra i en modern, datoranimerad film.
Också anmärkningsvärt är tydligen att Prinsessan och grodan är Disneys första film med en svart huvudperson men jag tycker att det känns som en onödig diskussion. Tidigare filmer har haft andra etniska minoriteter i huvudrollen och det är inget som direkt påverkar filmen.
Jag gillade Prinsessan och grodan men den är harmlös, den saknar brister men sticker inte heller ut. Jag uppskattade musikalnumren och skrattade åt slapstick-scenerna men i efterhand kan jag knappt minnas dem. Karaktärerna är väldesignade men otroligt stereotypa. Mest minnesvärd är den urkorkade, trumpetspelande alligatorn Louis. Det sagt måste det dock påpekas att filmen är urtjusigt tecknad. Den är charmig, rolig och har en tidlös men samtidigt väldigt modern sensmoral som inte känns påklistrad.
Är det en bra film? Absolut! Är det en framtida klassiker? Tyvärr tror jag inte det.
Har Freddie rätt? Diskutera filmen och recensionen här.| Prinsessan och Grodan | | Ron Clements, John Musker | | 2009 | | Ron Clements, John Musker, Greg Erb, Jason Oremland, Rob Edwards, Ed Baker, Chris Ure, Jared Stern, Dean Wellins, Ralph Eggleston | 4:e februari 2010 | | Anika Noni Rose, Bruno Campos, Oprah Winfrey | 97 minuter |
|
