Caramel

Socker, vatten och en skvätt citron - ett recept för att beskriva livet självt i den libanesiska filmen ”Caramel” (”Sukkar banat”). Fyra vänninors liv och vardag skildras med Beirut som fond.

Filmen
B:et på skylten till skönhetssalongen Si Belle hänger ordentligt på sniskan. Innanför dörrarna till salongen är det prydligare. Salongen är centrum för de levnadsöden vi bekantas med i filmen. Nadine Labaki, som spelar Layala, har även regisserat och skrivit manuset till Caramel. Titeln syftar på den klistriga massa som främst används för att ta bort hårväxt. Kristna Layala har en affär med en gift man, vilket givetvis är absolut förbjudet. Hon bor fortfarande hemma hos sina familj som tycker att hon borde vara gift vid det här laget, hon är ju nästan trettio. Hon slits mellan spänningen i sitt förhållande och sin familjs önskningar och sin egen tro medan hon hoppas på att mannen skall lämna sin fru.

Nadine Labaki spelade huvudrollen, regisserade och skrev manuset.

Ytterligare tre kvinnor jobbar i salongen och samtliga har hemligheter, men alla lutar sig mot varandra i medgång och motgång. Nisrine (Yasmine Al Masri) skall giftas in i en mycket troende muslimsk familj, men hon är inte oskuld, vilket är ett problem. Både familjen och den tilltänkta mannen (Ismail Antar) är såklart ovetande. Jamale (Gisele Aouad) har åldersnoja och försöker dölja sina rynkor kring ögonen med allt från tejp till uppstramande frisyer. Hennes osäkerhet skiner igenom i allt hon gör och hennes auditions går inte bra. Rima (Joanna Moukarzel) är intresserad av tjejer, men vågar inte visa det. När en vacker kvinna ständigt återkommer till salongen för att få sitt hår tvättat specifikt av Rima börjar hon sakta öppna sig.

Jamale, Rima och Layala skojar med Nisrine, som snart skall gifta sig.

Caramel är ett drama som med komiska inslag hanterar tabubelagda ämnen i dagens Libanon. Fokus ligger givetvis kring de fyra tjejerna och deras vardag, men även folk i deras omgivning bekantas vi med. Rose (Siham Haddad) är den lokala sömmerskan som i alla år tagit hand om sin mentalt sjuka syster Lili (Aziza Semaan). När Rose möter en stilig kund börjar hon överväga tanken om ett eget liv och sätta sig själv främst för en gångs skull. Systern, som är fanatisk med att plocka upp papper från trottoarer, är galet förälskad i samma man. Ja, det tror hon i alla fall.
Polisen Youssef (Adel Karam) är hemligt förälskad i Layala och lägger oproportionerligt mycket tid att bötfälla felparkerade bilar intill skönhetssalongen eller sitta vid caféet mitt emot. Han får dessutom stoppa Lili från att plocka bort alla böteslappar som hon vill ha till sin samling. Papper som papper.

Vännerna Rima och Jamale på fest.

Efter att sett Caramel var jag helt varm inombords. Lycklig och rörd. För den här filmen är en riktig pärla. Det var längesedan jag hade en tår i ögat vid slutet av en film. Själva slutscenen som visas samtidigt som sluttexterna rullar är fantastisk i sin enkelhet och summerar filmens budskap om kärlek, vänskap och uppoffringar.

Fotot av Yves Sehnaoui är riktigt bra och det finns ett flertal scener som förmedlar flera lager av djup till scenerna, genom smart placering av kameran.

Det finns flera intressanta saker att nämna om Caramel. Till exempel har endast två av skådespelarna stått framför kamera innan den här filmen. Resten är kompisar eller bara vanligt folk som valts ut vid audition. Det är helt omöjligt att upptäcka när man ser filmen. Rolltolkningarna är varma, kärleksfulla och fulla av nyanser.
Musiken, som är skriven av Khaled Mouzannar (som numera är gift med Nadine Labaki), är också värd att nämna. Den är vacker, känslosam och medryckande. En annan sak som slår mig är att det inte finns en enda referens i filmen till krig eller de oroligheter som jag tror de flesta tänker på när man nämner Beirut eller Libanon. Vi får möta vanliga människor som försöker leva ett normalt liv.

Rose (Siham Haddad) är den lokala sömmerskan och drömmer om ett eget liv.

Caramel är egentligen väldigt kontroversiell om man ser den i sin kontext. Den behandlar flera ämnen som vart och ett för sig är sprängstoff i Libanon. Otrohet, homosexualitet, att inte vara oskuld när man gifter sig, kvinnlig frigörelse, traditioner, för att nämna några. Lebaki navigerar detta minfält på ett ypperligt sätt genom smart manusförfattande, humor och ärliga rolltolkningar. Caramel har blivit en succé även i hemlandet. Bilden av livet för tjejerna på skönhetssalongen kanske inte är helt riktig mot verkligheten, men kanske en möjlig framtid utan krig. Labaki tillängnar filmen till mitt Beirut - en tydlig markering med filmen är att visa att Libanon är mer än bara krig och olycka.

Att titeln på filmen är Caramel kanske ger fel intryck. Labaki har själv beskrivit Caramel som något som kan vara sött, men samtidigt smärtsamt, precis som relationerna som avspeglas i filmen. En bra sammanfattning av filmen. Den enda anledningen till att jag inte ger den här filmen en tia är att den inte har ett tydligt driv, men trots det är det definitivt en film som är värd sin plats i filmsamlingen.

Bild & ljud
Bilden är mycket bra och jag slås av kontrasterna i färg och komposition genom hela filmen. Det finns ett antal scener som är rena konstverk och är värda ett tryck på pausknappen. Nästan perfekt användade av mediets möjligheter.
Trots att ljudet endast är stereo är det inget jag reflekterar över. Hela registret från tung bas till vibrerande diskant bjuds på ett effektfullt sätt. Hade ljudet funnits att tillgå i surround skulle betyget garanterat bli ännu högre. Dialoger, musik och omgivning blandas på ett mycket säkert och distinkt vis.

Extramaterial
Tyvärr inget, men gör som jag: sök intervjuer med Nadine Labaki på Google och läs mer om henne och filmen.

Sammanfattning
En varm färgsprakande dramakomedi om vänskap, kärlek och uppoffringar. Om Nadine Labaki fortsätter på det viset blir jag förvånad om hon inte får en Oscar framöver.

..:ANNONS